På mitt jobb så försöker vi ha möten för personalen ungefär en gång i månaden, eftersom vi jobbar inom personlig assistans så känns det extra viktigt att personalen bara får träffas och ventilera det som finns utan den dom jobbar hemma hos. Jag är alltså deras chef......gillar inte ordet men det är så det heter. Vi har ju liksom ingen lokal att hålla till i så ibland tar vi det hemma hos mig eller på ett fik i byn som har ett rum där man kan prata ostört.
Idag var det alltså dax för möte på fiket. När jag kom gående mot fiket stod redan en personal utanför å väntade in alla och det första hon bara vrålar är: Men guuuuud va du har gått ner i vikt! Jag vill helst sjunka genom asfalten för det stod folk runtomkring oss, och en kompis till mig b.l.a som alltid brukar krama om mig då vi ses gjorde så idag oxå och utbrast: Men vart har du tagit vägen det finns ju knappt nåt å hålla i!
Jo visst blir man glad och så men jag har gått ner 8,5 kg, jag väger inte ens under hundra och jag har låååångt kvar, min tanke blir ju att jag undrar hur ska dom reagera om jag går ner tjugo kg till?
Jag har svårt att lyssna till sånt, jag tror dom säger så för att vara snälla helt enkelt, kan iofs erkänna att i morse stod jag och tittade mig i spegeln och faktiskt själv såg en förändring och jag log för mig själv.
När resten av gruppen iaf dök upp så öppnade vi dörren till kolhydraternas och sockerfens hus. Jag vet inte hur många goda mackor och bakelser som jag har stoppat i mig där, men dom har nog tjänat en hacka på mig iaf. Det var med en klump i magen jag klev in där för jag visste hur jag skulle reagera. Så jag tog tjuren vid hornen gick och ställde mig å råglodde på allt bakom disken......och bestämde mig för att det var inget för mig och det tilltalade mig inte ens, blev förvånad.
Tjejen i kassan som jag känner lite sådär hon frågade om jag skulle ha det vanliga som oftast är kaffe latte och räkmacka, men jag tackade nej och sa att jag tog en kaffe och en loka. Min kollega viskade i mitt öra och frågade om jag tyckte det var jobbigt att stå där å bli frestad och att jag minsann kunde fuska EN gång, jag svarade: att vet du vad det rör mig inte ryggen. Tog mitt kaffe och vatten och gick STOLT därifrån. Dom andra käka semlor, någon tog en macka med kycklingröra, någon en bakelse och jag satt där medans dom smaskade och kände inget sug ens.
Efter mötet träffade jag tjejen som invigde mig i Cambridge i juli 2008, vi har inte setts på länge. jag berättade för henne att börjat med soppor igen, hon sken upp som en sol och blev så glad för min skull. Det känns skönt att ha en som hon, hon vet precis vad det handlar om, hon har själv gått ner 43 kg med Cambridge. Hon är som en förebild för mig på nåt vis, jag vill gå i hennes fotspår och jag hoppas och önskar att jag orkar hela långa vägen, även om den blir hal och kurvig mellan varven.
Jag har fått i mig mina tre soppor idag och druckit mer än tre liter vatten, och jag är så fruktansvärt glad och tacksam över att det fungerar så bra som det gör.
Nej nu ska jag packa kläder, imorrn ska jag till gymmet igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar